Bilskolelektion

Jag cyklade till jobbet idag och klarade mig galant förbi de vanligaste jobbiga ställena (de där helt utan cykelvägar, med grym trafik, smala trottoarer där man inte får men MÅSTE köra). Rullade mot övergångsstället över Idrottsgatan strax söder om Olympiastadion, där följande skolexempel på gott uppförande i trafiken utspelar sig:

Trafiken är livlig och många väntar vid övergångsstället.
Bil kommer från vänster - bromsar in och stannar vid övergångsstället. Cirka tio fotgängare och fem cyklister börjar ta sig över.
Bil kommer från höger - bromsar in. Och fortsätter köra, långsamt, över övergångsstället.
Tio fotgängare och fem cyklister hoppar och väjer undan så gott det går för att inte bli buffade av bilen, innan bilen till sist stannar helt för en barnvagn som inte hunnit undan längst i kanten av skyddsvägen. Bilens förare - tant med välkammat hår och många glittriga ringar - tittar ut genom sitt öppna bilfönster. Och tycker att det passar sig fint att dunka handen i ratten och svära åt fotgängarna.

Jag måste ha missat något väsentligt när jag gick i bilskola. För den där lektionen i att JAG JAG JAG ska FRAM och alla andra ska UNDAN minns jag varken att jag var närvarande vid, eller pluggade in inför teoriprovet. På riktigt, hur kan man bli så fullkomligt hjärndöd bara man sätter sig bakom ratten?
Tyvärr är stöddiga och ohyfsade bilförare inget som bara finns i Helsingfors. Att till exempel försöka gå över ett övergångsställe i Vasa när en bil närmar sig brukar vara jämförbart med självmordsförsök.

... Jo, alltså. Ville bara få det sagt. Det här inlägget ska jag läsa på nytt om en tid.
Läsa om, och begrunda. Det ryktas nämligen att familjen kakform och trädexpert håller på att utökas med - ja, ni gissade rätt - en bil. Så jag kanske tar fram bilskoleboken snart, för att reptera den där devisen om att det alltid, alltid, alltid är bilföraren som har rätt i trafiken.